Mademoiselle Mont

Jaha. Så var den där IGEN. En finne. Röd, förhatlig, ondskefull. Lyser mitt i ansiktet på mig och får mig att se ut som någon slags trollmor.
Och mitt lilla trogna täckstift kan inte hjälpa mig. Finnen är för stor och FUL.
Jag känner mig inte på topp just nu. Så, jag säger bara; tack Gud, är det okej att jag inte tror på dig just nu?
Gud skapade människorna som en avbild av sig själv.
Det måste väl betyda att Gud också har finnar ibland? Så jag tycker att han kunde ha skonat oss från just det lilla obehagliga momentet.
Mmm, det tycker jag. Ajabaja Gud! Ester är en hyfsat god människa som helst inte gör någon något ont (om hon inte är tvungen...) så varför straffa henne med en blemma på näsan? En blemma som har omkretsen av ett mindre kylskåp, till råga på allt.
Nej, livet är för orättvist ibland.
Jag får BARA det dåliga med tonåren. Finnar i överflöd, men i övrigt ser jag fortfarande ut som en spinkig elvaåring. Och inte kan jag skylla på att jag är smart heller, eftersom jag råkar vara omgiven genier vart jag än går. Stackars, stackars mig. 

Ni snygga människor, ni vet inte hur det verkliga livet går till. Sluta sväva omkring på populäritetens moln och HJÄLP MIG istället.

Okej Ester. Sluta gnälla. Det finns Fattiga Barn I Afrika som svälter och du klagar på en liten värdslig finne. Inte bra. Oacceptabelt.

//Ester